Narrativ teknik och känsla i Hemingway’s ”Hills Like White Elephants”

I artikeln ”Narrativ teknik och känsla i Hemingways ’Hills Like White Elephants’” utgår Lena Ahlin och Maria Freij från frågan huruvida det är möjligt att samtidigt vara känslomässigt berörd av en text och förhålla sig kritiskt till den. I sin undersökning av förhållandet mellan estetisk form och känslor argumenterar de för att kritisk närläsning kan vara ett helt nödvändigt första steg för att uppfatta karaktärers känslor och för att som läsare själv känna känslomässigt engagemang för en text. Analysen fokuserar på de känslor som ”Hills Like White Elephants” (Hemingway, 1927) förmedlar genom sin minimalistiska form. Ahlin och Freij diskuterar den effekt formen kan ha på läsaren men snarare än att försöka slå fast vilka känslor som kan eller bör genereras menar de att pedagogens uppgift främst är att sträva efter att ge studenterna en beredskap för att ta till sig konstverket, det vill säga, arbeta med det som Felski kallar attunement. De föreslår tre huvudområden att arbeta med i klassrummet för att uppnå en djupare textförståelse som i sin tur kan leda till attunement. Det första är kulturell och litterär kontext: vad behöver läsaren veta om modernismen för att förstå ”Hills Like White Elephants”? Det andra är analys av miljö, vilket inbegriper bland annat betydelsen av plats men också språkliga konstruktioner och symbolism. Slutligen diskuteras förhållandet mellan karaktärernas känslor och läsarens samt frågan om huruvida det är rimligt att ha som mål att dessa båda parter ska dela känslotillstånd.